Category Archives: Uncategorized

Regeringen bör lyssna på vad miljardären Carlos Slim säger om arbetstid

Den mexikanske multidollarmiljardären Carlos Slim Helu lär ha sagt att vi i framtiden tack vare automatiseringen i samhället kommer att arbeta i snitt tre dagar i veckan. Varför inte ta fasta på detta uttalande och införa en sådan reform i Sverige idag? Vi skulle garanterat spara miljardbelopp inom bland annat sjukvården.Vad det svenska samhället behöver idag är att arbetslinjen byts ut mot fritidslinjen. Övergången måste ske så snart som möjligt och samhället kommer kunna se vinsterna av denna övergång omedelbart. Stiftelsen för strategisk forskning har nyligen publicerat en rapport som visar att vartannat jobb kommer att automatiseras inom tjugo år. Forskare som Roland Paulsen har påvisat hur mycket arbetstiden under en dag som ägnas åt så kallat tomt arbete. Hur tänker våra politiker agera i dessa frågor?

När det gäller den psykiska hälsan så har man i det svenska samhället idag inte kommit längre än att personer som befinner sig i denna situation vänder sig till en läkare som sedan skriver ut något antidepressivt läkemedel, sedan hamnar patienten i en karusell som ofta slutar med mer mediciner och sämre chans att individen ska utvecklas självständigt utanför sjukvården. Varför ökar den psykiska ohälsan i samhället så mycket? Under en partiledarutfrågning inför valet så kom faktiskt frågan upp på bordet. Man hade då förslag på några åtgärder på tidiga stadium bland elever i skolan men man ställde inte den grundläggande frågan. Redan tidigt i skolan pressas unga till att välja rätt utbildning för att trygga inkomster i framtiden. Samhället har inget att vinna på att individer känner otrygghet inför framtiden. Människor som kan utveckla frihet och engagemang har ofta en stark känsla av trygghet i botten som gör att friheten blir naturlig att gripa efter.

Under veckan fick jag tillfälle att prata med en person som jobbade för landstinget i Skåne. Det framkom att kostnaderna för den psykiska ohälsan i landstinget idag är mycket stora. Skulle landstingen spara in någon procent på dessa kostnader så handlar det om miljardbelopp. I ETC helg 27/2 kunde läsarna dessutom ta del av ett forskningsprojekt i Blekinge där där långtidsarbetslösa och personer som drabbats av psykisk ohälsa istället för läkarvård fick pengar att använda. Jag tycker att artikeln ställer en fråga till landets styrande politiker. Kan vi tänka annorlunda kring förebyggande åtgärder för psykisk hälsa i samhället?

I Sverige är att vi har eftersträvat ökad jämlikhet på flera olika områden, ekonomiskt och socialt. Dessa saker håller nu med en väldigt snabb hastighet på att vittra sönder. Det är dags för större sociala och ekonomiska reformer. Jag tror det finns ett tydligt samband mellan den psykiska ohälsan och den ökade otryggheten i arbetslivet som dagens unga människor måste konfronteras med. Det bör stå i allas intresse att föra upp de långsiktiga problemen med den ökade ekonomiska otryggheten högst upp på dagordningen. Jag skulle vara tacksam om statsminister Stefan Löfvèn svarar på hur vi gemensamt ska arbeta med psykisk ohälsa i framtiden. Enbart nya företag och innovationer kommer inte kunna lösa de kommande problemen med ökad arbetslöshet och otrygghet.

Tre viktiga reformer som det bör tas ställning till är:

1.Kraftigt förkortad arbetstid, med bibehållen lön. De som jobbar idag kan i stort sett bara tänka på jobbet och den livsvärld som omger lönearbetet. Den arbetslöse saknar ofta ett sammanhang och en plats där man får känna ansvar och utvecklas.

2.En garanterad inkomst upp till en viss nivå för landets alla pensionärer. Redan nu finns ju en garantipension som skulle kunna utvecklas och gälla fler personer.

3.Ett förändrat skattesystem som sätter fokus på ohållbar konsumtion och livsstil, råvaruutvinning, omsättningsskatt för företag och effektiva åtgärder mot skatteflykt.

Dessa reformer skulle kunna bidra att den allmänna folkhälsan skulle öka och arbetslösheten minska. Då administrationen av bidrag skulle slås samman och underlättas skulle även detta kunna minska kostnader. Frågor som dessa kan inte vänta utan opinion och konkreta förslag kring dessa frågor måste skapas snart.

Debattartikel 2014-02-11 Arbetslinjen hindrar samhällsengagemang

Människors strävan och mål handlar inte om att uppnå ohållbar tillväxt som många av våra politiker tycks tro. Därför är det viktigt att arbetslinjen kritiseras och att partierna i Sveriges riksdag ifrågasätter den på allvar.

Vänster- och högerpolitiker är oeniga om flera frågor men arbetslinjen är man rörande överens om. Detta synsätt är problematiskt på flera sätt och hindrar att samhället trappar ner på det ohållbart höga tempot. Vi borde istället sträva mot en utveckling av villkorslös basinkomst.

Att knyta arbetslinjen till att vi genom arbetet socialiseras in i samhället och känner oss värdefulla, inte minst för att trygga välfärden genom våra skattepengar, är ett resonemang som är lätt hålla med om, som samhället ser ut i dag verkar mer arbete vara det mest konkreta att sträva efter om vi ska behålla samhället som det är. Men kan politiker skapa fler jobb när effektiviseringar är det som tydligast styr arbetsmarknaden i dag? Är det fler arbeten vi vill att de ska skapa?

Jag ber läsarna stanna upp och tänka till ett ögonblick. Som samhället är organiserat i dag är det inte ett hållbart arbetsliv. Många av oss kanske bär på denna vetskap alltför väl. För mycket arbete och på tok för lång arbetstid för dem som jobbar, fler sjukskrivningar och ökad arbetslöshet till följd av stress eller effekter av en global, rörlig arbetsmarknad. Det är denna förändring i det moderna arbetslivet som politiker inte vet hur de ska förhålla sig till och därför bygger de ängsligt upp en retorik kring gammalt arbetarideal istället för att främja en utveckling mot verkligt deltagande och engagemang i samhället.

Det är den underliggande människosynen i detta system som måste förändras. Det är dags att vi börjar värdera människor för vad de är; inte reducera dem till maskiner vars enda mål är att anpassas till yrkeslivet. Osäker ekonomi och ökad fattigdom skapar otrygga människor, tecken på det i dag ser vi i till exempel ökad högerextremism och lägre valdeltagande. Kanske kunde vi, om en villkorslös basinkomst skulle införas, börja se människor för vad de egentligen är: det vill säga medborgare och engagerade individer i samhället istället för konsumenter och kunder i en tjänstesektor som är för stor för sitt eget bästa.

Vår konsumtionskultur är inte hållbar för våra kommande generationer. Är det detta samhälle med utbrändhet och otrygga villkor på arbetsmarknaden som vi ska sträva efter för att hålla uppe tillväxten för varje år? Vad kommer generationerna efter oss att minnas oss för? Förmodligen inget annat än att vi var fast i ett skenande konsumtionsmönster och att vi inte vågade tänka ut en ny väg för hur vi skulle fördela resurserna i samhället.

Arbetstillfällena kommer inte att bli fler de kommande åren, utan färre. Det är detta vi nu måste förstå och ställa om riktningen för. Arbetslinjen har fyllt sin funktion tidigare genom åren men den behöver för den skull inte vara gällande i dagens samhälle. Just nu växer den frivilliga sektorn och det engagemang som följer i dess kölvatten. Detta behöver uppmuntras rejält. Likaså initiativ till utbildning, småföretagande, kulturell och humanitär verksamhet.

En basinkomst tillhör vår moderna tid och införs nu på prov på flera ställen runt om i världen. Säkerligen kommer man i dessa områden att uppnå en annan form av tillväxt, en tillväxt som inte bara kan mätas strikt ekonomiskt. Det är upp till oss att se till att nuvarande system kan förändras och att basinkomst kan införas i någon form. Världen har inte råd med mer fattigdom och mer vettlös strävan efter konsumtion.

Är konsumtion målet i vår strävan efter välfärd?

Idag definieras människor alltmer som ekonomiska varelser. Finns det någon rimlighet som gör denna syn korrekt i sina grundantaganden om människan?

Svaret blir för det flesta människor, Nej. Men intressant blir det om man går tillbaka till marknadsekonomins barndom där tänkare som Adam Smith utgick från en stark övertygelse på den kristna tron och där han definierade systemet med en övertygelse om att människor gör handlingar utifrån ett kristet etiskt synsätt.

Idag är de moraliska påbuden annorlunda, och för att skaffa sig en identitet idag krävs konsumtion. Välfärd idag är liktydigt med materiellt välstånd. Har detta gjort oss lyckligare? I välfärdssverige får vi hela tiden nya rapporter om att sjukskrivningarna ökar. Ofta anger man stress och psykisk ohälsa som en av huvudorsakerna till detta. Skulle man inte kunna säga att vi lever i ett stressamhälle eller ett psykossamhälle när man ska omformulera välfärdsstaten?

Det förnuft som styrt oss in i detta tänkande brukar ibland benämnas som ett “tekniskt förnuft”. Jag tycker det ligger någonting i detta. Så länge vi konsumerar, så kan vi producera mera så vi kan arbeta mera i en evig spiral.

En spiral som slutar med sjukskrivningar och utbrändhet. Därför frågar jag mig om konsumtion är målet i vår strävan efter välfärd?

Folkbildning och kultur

Vi behöver lyfta frågan om medborgarlön. Jag vill kritisera arbetslinjen som enda lösning när dagens politiker ska tänka ut åtgärder på moderna samhällsproblem som växande ungdomsarbetslöshet och ökade antal sjukskrivningar. I min mening är det allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv när samtliga riksdagspartier företräder en arbetslinje i någon form. Därför är det viktigt att uppmärksamma att andra alternativ eller synsätt för hur samhället ska byggas upp inte når fram i debatten.

Det är min uppgift som medborgare att verka för ett bättre samhälle. Det går inte blunda för att jobben idag blir färre, sjukskrivningarna ökar samt att osäkra anställningsformer och timvikariat blir allt vanligare. En viktig sak att nämna i detta sammanhang är att människovärdet hotas. Man kan vara upptagen med flera sorters engagemang, exempelvis inom kultur eller inom det ideella föreningslivet men som inte ger något arvode eller inte ger någon inkomst att leva på. Man känner sig värdelös när det arbete man bidrar med inte räknas.

Flera arbeten som görs idag behövs inte, och de arbeten som behövs skulle vi kunna dela på. Vi skulle kunna ha ett samhälle med mer fritid till och där människor inte behöver sjukskriva sig för stress. Antingen för att man jobbar för mycket eller inte har något arbete alls att gå till. Därför behöver vi ett långtgående samtal om att ställa om samhället från en grundsyn med ekonomisk tillväxt utan bortre gräns som mål, till ett utvecklingssamhälle där bildning, idéer och kultur får ta plats och spela en viktig roll i samhället.

 

 

 

 

Ilska kan vara dold passion

Vad utmärker en människa som tar egna initiativ, är engagerad i den värld hon lever i och känner sig ha mod att förändra tillstånd som är fel? Psykoanalytikern Rollo May framför bl a tankar om att egenskaper som vilja, och förmågan att känna omsorg mot varandra, fritt ska kunna existera i människans känsloliv. Viljan skapar ett mod som sedan kan göra individen friare till sig själv därmed också friare till sin omvärld.

Ilska är en egenskap som jag tror kan vara intressant att koppla in i detta sammanhang. Om man tänker sig en individ som känner sig likgiltig och inte har någon stark förmåga att göra egna självständiga val, kan förekomsten av ilska väcka upp en individ. Ilskan stärker viljan som i sin tur väcker modet. Med ett starkt mod vågar man ta initiativ som man annars inte skulle vågat och därigenom blir man mer hänsynsfull till sin omgivning och vågar gå in mer passionerat inför de uppgifter man tar sig an i vardagen.

En ny syn behövs på arbete

Vilken syn har vi på vad arbete är för något idag? Det är en av punkterna på en kommande paneldebatt som jag kommer att hålla på Garagets bibliotek i Sofielund i Malmö den 11:e november.

Med mig själv som exempel börjar man märka hur engagemang gestaltar sig. Exempelvis, vid lunchtid varje dag den senaste tiden har jag gått långa promenader med en vän som är pappaledig. Vi har filosoferat och diskuterat politik och samtalsämnena där tar aldrig slut. Ger inte denna frånvaron av arbete upphov till ett egenvärde som inte kan mätas i pengar?

Thommy bor inte här lägre är en pjäs för gymnasieskolorna som jag arbetar med för Distriktsteatern och vi jobbar även med nyskrivet textmaterial i teatergruppen Ariadne. En stor jubileumsföreställning ska dessutom snart sättas upp på Lilla teatern i Lund där jag är en av många ideellt engagerade som framträder i en större kavalkad av pjäser som sätts upp. En ny humoristisk kortfilm, -En första dejt är också inspelad och ska klippas av Korpkatten film.

1403251_10151705499476850_1082064734_o

Med mitt deltagande och mitt engagemang bidrar jag och de andra jag känner alltså på en hög nivå till kulturutbudet i samhället. Och det är just detta engagemang och denna frivilliga drivkraft som politiker drar nytta av när de profilerar sin verksamhet och när de ska marknadsföra regionen utåt. Borde inte detta sätt att bidra till samhället värderas på något sätt för de individer som bidrar med sitt engagemang? I dagens samhälle värderas det alltså högre om jag sitter som försäljare på telefon som säljer saker som är ohållbara dels att producera och i stor utsträckning helt meningslösa för konsumenten att köpa. Det är viktigt att vi nu börjar tänka om kring detta, och jag tror att vi måste komma att tänka på ett nytt sätt kring detta.

Igår var jag på ett mycket intressant föredrag om krisen i Grekland, där pratades det just om att de frivilla initiativen ökat och att när cheferna stuckit från företagen har de anställda själva tagit över verksamheten, fantastiskt! En faktor som jag tror haft betydelse för att vi i Sverige stagnerat i vår syn på arbete och vad det är för något kan förklaras med att vi under en lång tid helt enkelt haft det för bra. Både facken och de politiska partierna har hart svårt att rekrytera nya medlemmar på senare tid. Och när man inte har något att kämpa för eller inte kan specificera målet för vad man kämpar för sker detta som en konsekvens tror jag! Vi måste börja tänka om kring vad arbete är för något, och fråga oss vilket arbete som egentligen som bidrar till ett deltagande och demokratiskt samhälle.

Vi ses den 11:e november på paneldebatten.

Missa den inte!

Mer kultur, en lösning på individualismens kris

Den danske filosofen Sören Kierkegaard ställde sig kritisk till den individuella likriktning som kom i kölvattnet av den framväxande industrialismen på 1800-talet. Ekonomiskt sätt hade han inga bekymmer men han valde bort det borgeliga livet för att ägna sig åt bokskrivande och att filosofera. Är det ett bekymmer att vi likriktar oss och skaffar oss ett tryggt liv bland vänner och familj?

Inte vid första tanken, men jag manar till eftertanke! Välståndet och vårt djupt mänskliga drag att spegla oss själva i andra människor ger oss ständigt nya begär att stilla. I det tillståndet kan man säga att tanken inte agerar fritt utan man kan rentav hävda att människan i det tillståndet blir osjälvständig och inte lär känna sig själv som unik varelse. Men att vara ensam är väl inte bättre?   I helgen hade jag ett samtal med en vän som menade att det enskilda livet i städerna ökar människors osäkerhet och att vi hela tiden ängsligt ser oss omkring i sökandet efter en flock som vi aldrig riktigt får fatt i och som vi aldrig lyckas omsluta. Ensam kommer vi heller ingenstans.

Vad leder denna diskussion till, inget blir riktigt bra här?

En sak jag tror skulle kunna vara till hjälp här är att föreställa sig ett samhälle utan konsumtion och ekonomisk tillväxt som mål i sig. Där samhället kan garantera att fler individer får ekonomisk säkerhet och därigenom få enskilda individer att bli fri till att agera mer självständigt samt ge mer tid till att förverkliga de intressen som individen själv vill uppnå. Detta skulle kunna vara kultur ur en väldigt vid synvinkel. Att ställa om samhället från ett individuellt materiellt självförverkligande till en gemensam strävan mot välfärd, fast inte det materiella välståndet som tidigare generationer redan skapat åt oss utan minskad arbetstid till förmån till fler anställningstillfällen, och mer fri tid att ställa om till en mer hållbar konsumtion och levnadssätt.

Faktum är att denna omställning av samhället tror jag kan bli den frågan som avgör det västerländska samhällets framtid. Kan vi gripa oss an utmaningen så tror åtminstone jag att vi på sikt kan lösa delar av våra sociala problem, samt även lösa det “främmandeskap” inför sig själv som människan enligt många psykologer som Rollo May menar att västerlänningen skapat till sig själv. Föreställ er en kamp för ett mer mänskligt samhälle, där den globala kampen handlar om jordens långsiktiga överlevnad men där vår individualitet får uttrycka sig fritt, mer kultur helt enkelt! Samtidigt som målet för denna strävan står bortom individualismen.

Ångest och utveckling

Många av dagens politiker sysslar därför med något som man ur psykoanalytisk synvinkel skulle kunna kalla för bortträngning. Man vill inte erkänna brister i det system som skapats utan återskapar ideligen tron på att förnuftet styr vad man strävar efter.

Med anledning av Skåneveckan för psykisk hälsa vill jag gärna säga några ord om det vi brukar kalla för människosyn. Ofta när man talar om ideologier så kommer man fram till begreppet människosyn. Varför? Jo därför att när man skapar sig tankar över hur ett samhälle är eller bör vara så hamnar man tillslut i den grundläggande frågan. Vad är en människa? Hur skapar en människa bäst sina möjligheter i världen?

Med olika utgångspunkter vill man besvara denna fråga och sedan omforma den i en politisk agenda. Visionen är ett bättre samhälle där människors möjligheter tas tillvara. Ett problem idag är dock att människosynen bland de olika politiska partierna börjar reduceras till någon slags rationellt fungerande normativt väsen där flera egenskaper av människans olika sidor konsekvent utesluts.

Det irrationella beskrivs ofta som känslor och emotioner som kan vara negativa, och framförallt brukar ångesten uteslutas ur dessa ideologiska system. Ur en filosofisk utgångspunkt har just ångesten en mycket viktig betydelse. Både Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger och Sartre menar att ångesten i sin bästa form driver människans tänkande och handlande framåt och får individen att skapa mening i sitt liv och får oss att ifrågasätta oemotsagda normer och riktlinjer i ett samhälle.

I bästa fall kan alltså faktiskt dessa känslor av ångest omvandlas till något positivt, där vi får utlopp för något som  vi tycker är fel i samhället och får oss att vilja driva samhället och våra personliga val vidare i den riktning som vi hellre vill att saker ska ta.

Därför blir det på flera sätt problematiskt när grupper både inom psykiatrin och andra individer som lider av ångest stigmatiseras, när de är just dessa individer som på bästa sätt besvarar frågan vad som är fel i vårt samhälle och i vårt grundläggande betraktelsesätt om människan. Tystar vi ner dessa problem och hela tiden förutsätter ett vi och- dom tänkande kring detta kommer inte samhället utvecklas till det som vi egentligen strävar efter.

Ångest som lidande och som väg till filosofisk insikt

 

 

Vad säger Zygmunt Bauman om vår jagkänsla?

Samhället i västerlandet ropar så ihärdigt efter tankar och idéer om en rejäl strukturförändring. Information som når oss ger oss svart på vitt i dessa frågor. Konsumtionssamhället ger stress och vantrivsel med sig själv som symptom. Materiell fåfänga blir en kompensation för svag självkännedom och vek jagkänsla enligt bland annat sociologer som Zygmunt Bauman.

Samtidigt som en del av oss är väl medvetna om dessa strukturer blir man själv ett mycket lätt offer i vardagslivets bemödanden. Psykisk ohälsa och stress är nu så utbredd och så vanlig i detta land att vi inte på något sätt förmår oss att ifrågasätta strukturen som samhället ger oss till detta.

För att bli trygga individer krävs en viss socialisering där likformighet är en direkt konsekvens, och där en övertygelse om att materiell konsumtion är tecken på välmående och framgång. Går det att överhuvudtaget ifrågasätta denna struktur av intetsägande tänkande?

När det gäller frågan om effektivisering och rationalitet blir det så uppenbart att det grundläggande ideologiska tankesättet är kortsiktighet.

Målet man eftersträvar är ekonomisk vinst. Men stopp! Denna vinst är endast kortsiktig. Hade människor varit välmående och vi hade tid att ta hand om varandra hade inte kostnader som vi idag lägger på olika förvaltningar, myndigheter och kommuner varit så hög som den är idag. Vi vet att de människor som inte anpassas till samhället har lätt att hamna utanför sociala nätverk och riskerar att bli ensamma individer.

Detta är symptomatiskt för det kortsiktiga tänkandet: Vi får inte hela bilden förklarad för oss. Konsumtionen ska rädda oss från den tillfälliga ängslan vi känner men detta är bara för stunden! Sedan får vi rapporter på antalet sjukskrivningar som beräknas öka i Sverige orsakad av stress och att en textilfabrik i Bangladesh rasar samman för att vi inte betalar det rätta priset på kläder i vår ändlösa jakt på identitet. Huvudlös livsmedelsproduktion osv. Den samhällsmässiga vinsten i detta är i själva verket inte en vinst, utan en långsiktig förlust.

Vi måste bli väl medvetna om dessa strukturer. Dessutom pratar man ofta om att vi behöver entreprenörer för att utveckla samhället. Men i flera fall blir dessa uppmaningar i dess grundläggande karaktär falsk. För det som ekonomin vill ha är istället en skock tröga individer, som är likriktade och omedvetna i sitt tankesätt och i sin konsumtion. Genom hushållens konsumtion kan vi ta oss ut ur krisen, den måste stimuleras. Hjulen snurrar på med i bästa fall en utlandssemester som plåster på såren för umbärandet. Är det värt det?