Ilska kan vara dold passion

Vad utmärker en människa som tar egna initiativ, är engagerad i den värld hon lever i och känner sig ha mod att förändra tillstånd som är fel? Psykoanalytikern Rollo May framför bl a tankar om att egenskaper som vilja, och förmågan att känna omsorg mot varandra, fritt ska kunna existera i människans känsloliv. Viljan skapar ett mod som sedan kan göra individen friare till sig själv därmed också friare till sin omvärld.

Ilska är en egenskap som jag tror kan vara intressant att koppla in i detta sammanhang. Om man tänker sig en individ som känner sig likgiltig och inte har någon stark förmåga att göra egna självständiga val, kan förekomsten av ilska väcka upp en individ. Ilskan stärker viljan som i sin tur väcker modet. Med ett starkt mod vågar man ta initiativ som man annars inte skulle vågat och därigenom blir man mer hänsynsfull till sin omgivning och vågar gå in mer passionerat inför de uppgifter man tar sig an i vardagen.

En ny syn behövs på arbete

Vilken syn har vi på vad arbete är för något idag? Det är en av punkterna på en kommande paneldebatt som jag kommer att hålla på Garagets bibliotek i Sofielund i Malmö den 11:e november.

Med mig själv som exempel börjar man märka hur engagemang gestaltar sig. Exempelvis, vid lunchtid varje dag den senaste tiden har jag gått långa promenader med en vän som är pappaledig. Vi har filosoferat och diskuterat politik och samtalsämnena där tar aldrig slut. Ger inte denna frånvaron av arbete upphov till ett egenvärde som inte kan mätas i pengar?

Thommy bor inte här lägre är en pjäs för gymnasieskolorna som jag arbetar med för Distriktsteatern och vi jobbar även med nyskrivet textmaterial i teatergruppen Ariadne. En stor jubileumsföreställning ska dessutom snart sättas upp på Lilla teatern i Lund där jag är en av många ideellt engagerade som framträder i en större kavalkad av pjäser som sätts upp. En ny humoristisk kortfilm, -En första dejt är också inspelad och ska klippas av Korpkatten film.

1403251_10151705499476850_1082064734_o

Med mitt deltagande och mitt engagemang bidrar jag och de andra jag känner alltså på en hög nivå till kulturutbudet i samhället. Och det är just detta engagemang och denna frivilliga drivkraft som politiker drar nytta av när de profilerar sin verksamhet och när de ska marknadsföra regionen utåt. Borde inte detta sätt att bidra till samhället värderas på något sätt för de individer som bidrar med sitt engagemang? I dagens samhälle värderas det alltså högre om jag sitter som försäljare på telefon som säljer saker som är ohållbara dels att producera och i stor utsträckning helt meningslösa för konsumenten att köpa. Det är viktigt att vi nu börjar tänka om kring detta, och jag tror att vi måste komma att tänka på ett nytt sätt kring detta.

Igår var jag på ett mycket intressant föredrag om krisen i Grekland, där pratades det just om att de frivilla initiativen ökat och att när cheferna stuckit från företagen har de anställda själva tagit över verksamheten, fantastiskt! En faktor som jag tror haft betydelse för att vi i Sverige stagnerat i vår syn på arbete och vad det är för något kan förklaras med att vi under en lång tid helt enkelt haft det för bra. Både facken och de politiska partierna har hart svårt att rekrytera nya medlemmar på senare tid. Och när man inte har något att kämpa för eller inte kan specificera målet för vad man kämpar för sker detta som en konsekvens tror jag! Vi måste börja tänka om kring vad arbete är för något, och fråga oss vilket arbete som egentligen som bidrar till ett deltagande och demokratiskt samhälle.

Vi ses den 11:e november på paneldebatten.

Missa den inte!

Mer kultur, en lösning på individualismens kris

Den danske filosofen Sören Kierkegaard ställde sig kritisk till den individuella likriktning som kom i kölvattnet av den framväxande industrialismen på 1800-talet. Ekonomiskt sätt hade han inga bekymmer men han valde bort det borgeliga livet för att ägna sig åt bokskrivande och att filosofera. Är det ett bekymmer att vi likriktar oss och skaffar oss ett tryggt liv bland vänner och familj?

Inte vid första tanken, men jag manar till eftertanke! Välståndet och vårt djupt mänskliga drag att spegla oss själva i andra människor ger oss ständigt nya begär att stilla. I det tillståndet kan man säga att tanken inte agerar fritt utan man kan rentav hävda att människan i det tillståndet blir osjälvständig och inte lär känna sig själv som unik varelse. Men att vara ensam är väl inte bättre?   I helgen hade jag ett samtal med en vän som menade att det enskilda livet i städerna ökar människors osäkerhet och att vi hela tiden ängsligt ser oss omkring i sökandet efter en flock som vi aldrig riktigt får fatt i och som vi aldrig lyckas omsluta. Ensam kommer vi heller ingenstans.

Vad leder denna diskussion till, inget blir riktigt bra här?

En sak jag tror skulle kunna vara till hjälp här är att föreställa sig ett samhälle utan konsumtion och ekonomisk tillväxt som mål i sig. Där samhället kan garantera att fler individer får ekonomisk säkerhet och därigenom få enskilda individer att bli fri till att agera mer självständigt samt ge mer tid till att förverkliga de intressen som individen själv vill uppnå. Detta skulle kunna vara kultur ur en väldigt vid synvinkel. Att ställa om samhället från ett individuellt materiellt självförverkligande till en gemensam strävan mot välfärd, fast inte det materiella välståndet som tidigare generationer redan skapat åt oss utan minskad arbetstid till förmån till fler anställningstillfällen, och mer fri tid att ställa om till en mer hållbar konsumtion och levnadssätt.

Faktum är att denna omställning av samhället tror jag kan bli den frågan som avgör det västerländska samhällets framtid. Kan vi gripa oss an utmaningen så tror åtminstone jag att vi på sikt kan lösa delar av våra sociala problem, samt även lösa det “främmandeskap” inför sig själv som människan enligt många psykologer som Rollo May menar att västerlänningen skapat till sig själv. Föreställ er en kamp för ett mer mänskligt samhälle, där den globala kampen handlar om jordens långsiktiga överlevnad men där vår individualitet får uttrycka sig fritt, mer kultur helt enkelt! Samtidigt som målet för denna strävan står bortom individualismen.

Ångest och utveckling

Många av dagens politiker sysslar därför med något som man ur psykoanalytisk synvinkel skulle kunna kalla för bortträngning. Man vill inte erkänna brister i det system som skapats utan återskapar ideligen tron på att förnuftet styr vad man strävar efter.

Med anledning av Skåneveckan för psykisk hälsa vill jag gärna säga några ord om det vi brukar kalla för människosyn. Ofta när man talar om ideologier så kommer man fram till begreppet människosyn. Varför? Jo därför att när man skapar sig tankar över hur ett samhälle är eller bör vara så hamnar man tillslut i den grundläggande frågan. Vad är en människa? Hur skapar en människa bäst sina möjligheter i världen?

Med olika utgångspunkter vill man besvara denna fråga och sedan omforma den i en politisk agenda. Visionen är ett bättre samhälle där människors möjligheter tas tillvara. Ett problem idag är dock att människosynen bland de olika politiska partierna börjar reduceras till någon slags rationellt fungerande normativt väsen där flera egenskaper av människans olika sidor konsekvent utesluts.

Det irrationella beskrivs ofta som känslor och emotioner som kan vara negativa, och framförallt brukar ångesten uteslutas ur dessa ideologiska system. Ur en filosofisk utgångspunkt har just ångesten en mycket viktig betydelse. Både Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger och Sartre menar att ångesten i sin bästa form driver människans tänkande och handlande framåt och får individen att skapa mening i sitt liv och får oss att ifrågasätta oemotsagda normer och riktlinjer i ett samhälle.

I bästa fall kan alltså faktiskt dessa känslor av ångest omvandlas till något positivt, där vi får utlopp för något som  vi tycker är fel i samhället och får oss att vilja driva samhället och våra personliga val vidare i den riktning som vi hellre vill att saker ska ta.

Därför blir det på flera sätt problematiskt när grupper både inom psykiatrin och andra individer som lider av ångest stigmatiseras, när de är just dessa individer som på bästa sätt besvarar frågan vad som är fel i vårt samhälle och i vårt grundläggande betraktelsesätt om människan. Tystar vi ner dessa problem och hela tiden förutsätter ett vi och- dom tänkande kring detta kommer inte samhället utvecklas till det som vi egentligen strävar efter.

Ångest som lidande och som väg till filosofisk insikt

 

 

Vad säger Zygmunt Bauman om vår jagkänsla?

Samhället i västerlandet ropar så ihärdigt efter tankar och idéer om en rejäl strukturförändring. Information som når oss ger oss svart på vitt i dessa frågor. Konsumtionssamhället ger stress och vantrivsel med sig själv som symptom. Materiell fåfänga blir en kompensation för svag självkännedom och vek jagkänsla enligt bland annat sociologer som Zygmunt Bauman.

Samtidigt som en del av oss är väl medvetna om dessa strukturer blir man själv ett mycket lätt offer i vardagslivets bemödanden. Psykisk ohälsa och stress är nu så utbredd och så vanlig i detta land att vi inte på något sätt förmår oss att ifrågasätta strukturen som samhället ger oss till detta.

För att bli trygga individer krävs en viss socialisering där likformighet är en direkt konsekvens, och där en övertygelse om att materiell konsumtion är tecken på välmående och framgång. Går det att överhuvudtaget ifrågasätta denna struktur av intetsägande tänkande?

När det gäller frågan om effektivisering och rationalitet blir det så uppenbart att det grundläggande ideologiska tankesättet är kortsiktighet.

Målet man eftersträvar är ekonomisk vinst. Men stopp! Denna vinst är endast kortsiktig. Hade människor varit välmående och vi hade tid att ta hand om varandra hade inte kostnader som vi idag lägger på olika förvaltningar, myndigheter och kommuner varit så hög som den är idag. Vi vet att de människor som inte anpassas till samhället har lätt att hamna utanför sociala nätverk och riskerar att bli ensamma individer.

Detta är symptomatiskt för det kortsiktiga tänkandet: Vi får inte hela bilden förklarad för oss. Konsumtionen ska rädda oss från den tillfälliga ängslan vi känner men detta är bara för stunden! Sedan får vi rapporter på antalet sjukskrivningar som beräknas öka i Sverige orsakad av stress och att en textilfabrik i Bangladesh rasar samman för att vi inte betalar det rätta priset på kläder i vår ändlösa jakt på identitet. Huvudlös livsmedelsproduktion osv. Den samhällsmässiga vinsten i detta är i själva verket inte en vinst, utan en långsiktig förlust.

Vi måste bli väl medvetna om dessa strukturer. Dessutom pratar man ofta om att vi behöver entreprenörer för att utveckla samhället. Men i flera fall blir dessa uppmaningar i dess grundläggande karaktär falsk. För det som ekonomin vill ha är istället en skock tröga individer, som är likriktade och omedvetna i sitt tankesätt och i sin konsumtion. Genom hushållens konsumtion kan vi ta oss ut ur krisen, den måste stimuleras. Hjulen snurrar på med i bästa fall en utlandssemester som plåster på såren för umbärandet. Är det värt det?

Flykten från friheten

Erich_Fromm_1974

Socialpsykologen Erich Fromm utkom 1945 med boken -Flykten från friheten. Fromm försöker i boken ge sin förklaring på varför människans frihetssträvan, som varit ett framträdande tecken i  västerländska samhällen under hundratals år blir en komplicerad process där målet ofta går förlorat. I dag  när poplism och enkla lösningar präglar det politiska livet blir Fromms tankar om frihet aktuella på nytt.

Den tes Fromm framför i boken är att människans strävan efter frihet ofta följs av individualisering och ökad isolering. Som exempel analyserar Fromm feodalsamhället i Italien under reformationstiden där en ny köpmannaklass växte sig starkare. Det ekonomiska utrymmet denna nya klass skaffade sig gav en ny frihet till individen men ökade också isoleringen och ångesten hos dessa individer då man inte som tidigare visste tydligt vilken roll man spelade i det nya samhället. Martin Luthers nya inriktning inom kristendomen spelar därför en viktig roll för att föra individen tillbaka till religiositeten och tryggheten som man famlat efter i denna nyvunna frihet.

Fromm ger även en bland flera förklaringar till nazismens tillväxt i Tyskland efter första världskriget som ett uttryck för en missnöjd lägre medelklass, vars villkor hotas och där arbetarklassen, vilka man tidigare kunnat tydligt positionernat sig från, med nya arbetsvillkor och löner uppnår liknande position som man själv. Nazismen kunde därför spela på dessa kuvade individers auktoritetstro och återinföra den tidigare tydliga uppdelningen av individerna i samhället.

I det sista kapitlet framhåller Fromm att individers frihet i vårt demokratiska samhälle kommer att vara fortsatt svår då likformighet och konforma ideal fortsätter att ha stort inflytande i våra liv. Då förlusten av jaget ökat tvånget att likrikta sig resulterar det i ett djupt tvivel på den egna identiteten. Detta kan endast brytas enligt Fromm om människan bemästrar samhällslivet och underställer den ekonomiska apparaten den mänskliga lyckan som dess mål.

Svagheten med en idéfattig organisation

Man pratar ofta om kreativitet i dagens organisationer. En uppfattning jag fått är att i flera sammanhang där termen används är man fortfarande ängsligt bunden till ofrivillig konformitet och rambundna strukturer. Vad gör man konkret för att skapa kreativitet? Jag tror en viktig detalj kan vara att använda sig av de olika anställdas sociala färdigheter. Hur dessa färdigheter ser ut måste man fundera ett slag på och ta en del vågade beslut kring för hamna dit man man vill.

Engagerade individer är det absolut bästa för en organisation. Därför tror jag det är mycket viktigt i en modern verksamhet att uppfatta de anställdas intressen och tydligt signalera idéer och värderingar på ett offensivt sätt. Men detta arbete blir förgäves om man utgår från glättiga profileringar och ej genomtänka budskap. Individernas intresse måste tas på allvar på ett mycket seriöst sätt om det individuella bidraget i en organisation ska uppnå full potential. Detta kommer att gå hand i hand med den kollektiva uppfattningen om verksamheten som man bedriver också.

Opinionsbildning på Gotland

Det har blivit en trend på senare år att som samhällsaktör i en eller annan mening, söka sig till Gotland under Almedalsveckan. Och det är viktigt med opinionsbildning. Exempelvis har de frågor som den svenska folkrörelserna drev i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, till stor del bidragit till att vi fått det bättre på flera områden i samhället. Detta fick vi på grund av envisa människor som kämpade för en sak de tyckte var viktig och ville förändra i samhället.

Istället för att männen söp sig under bordet och familjer splittrades, banade nykterhetsrörelsen vägen för en klarare syn på alkoholens negativa skadeverkningar. För att bara ta ett exempel.

Idag är problemet att när politiker och organisationer samlas på Almedalsveckan så är det väldigt få långsiktiga frågor som det faktiskt diskuteras. Var finns viljan att förändra? Istället för att uttrycka en åsikt är man rädd om sina väljare i så hög grad att samtliga partier mer eller mindre hamnar i den ideologiska mittfåran. Detta tror jag är ett mycket allvarligt problem i den svenska politiken idag.

Vi har flera viktiga frågor att ta ställning och agera kraftfullt i för framtiden, men inte något parti som vågar presentera några tydliga mål för hur vi ska lösa dem. Vad händer på lång sikt om våra barn inte får en bra utbildning? Eller när kvalitativ journalistik trängs undan av nedskärningar? Hur ska vi tänka kring arbetstid, konsumtion och stress? Svaren uteblir för att ängsligheten om väljarna är större. Fritt fall i mittfåran, både ideologiskt och opinionsmässigt.