Author Archives: David Lindh

Narcissism som mekanism för inneboende tomhet

Varför är denna inre tomhet så spridd idag, varför denna längtan efter det verkliga livet, det riktiga livet. När bara mitt riktiga liv börjar, då ja då kommer ni se hur jag kommer trivas och då kommer jag att ha vänner och jag kommer trivas! Visst händer det att vi kan styra våra liv och skapa och använda vår kreativitet och vårt engagemang. Men ska vi på riktigt skapa oss en uppfattning om vilka mekanismer som präglar den moderna människan och de villkor som den präglar den moderna människans liv så är det tveklöst så att människan idag lider av till stora dela utbredd narcissism. Detta skapar problem i livet många gånger att andra människor behöver lida, men framförallt är narcissismen som utvecklats i detta samhället ett uttryck för en utspridd inre tomhet.

När vår mening i våra liv krymper och när vår inre kapacitet inte kommer till användning, utvecklas mönster som leder oss rakt in mot en allt större narcissistiskt prägling. Vad vår önskan ofta innefattar är ett liv där vårt engagemang tas tillvara, känner oss accepterade. Varför detta tittande i mobiler och underhållning i en rad olika moderna digitala medier. Min förklaring ligger i att om vi känner att ingen annan bryr sig regerar vi likadant, vilket var signalen som vi möttes av. Om ingen annan bryr sig då anpassar jag mig efter det och bryr mig inte heller. Om jag möter flera personer som mest verkar upptagna med sig själv, ja då gör jag det också.

Vad narcissisten gör är att förtränga känslan av ensamhet till att skapa en överdriven centrering kring sig själva och livsprojektet som det innebär att vara ett jag. Här kommer du och jag in i bilden. Varför då? Jo vi, både du och jag har båda denna diagnos och om du inte förstått det bör vi genast ta itu med det.

Detta görs även som ett sätt att bli accepterad men flera gånger beror styrningen mot mer narcissism från början om att vi inte bryr oss om att vi präglas av det intryck vi skaffar oss. Ofta går vi omkring i en mening av att vi är solitära men nej, det är vi inte. Vi är mestadels flockdjur, och det innefattar att väl fungerande sociala relationer och absolut viktiga för oss. Utan en känsla av förståelse för att vi är drabbade av narcissism kan vi heller inte bli botade. Jag såväl som du som läser detta behöver på en djupare nivå förstå, detta genom att närma oss problemet kommer vi också kunna se lösningarna. Vi kommer då inte bara glädjas i varje stund och alltid ha det perfekta livet men vi kommer kunna aktivt hitta förslag på lösningar på vad som fattas egentligen och hur vi kan hantera detta. Större självcentrering kommer inte hjälpa oss i förståelsen över varför vi befinner oss där vi gör, en djupare mening kommer inte dyka upp bara för att vi i vår tid i grund och botten känner oss ensamma.

 

Flykt- och förträngningsmekanismer i vår tid

I vår föreställning kring hur vi uppfattar vårt liv och den verklighet som vi omges av idag finns som jag ser det viktiga punkter att redogöra för. Psykologiska verktyg för att förstå vad vi ställs inför dagligen i vardagslivet är nödvändig för att bilda en översyn på de slag som jag här vill göra. Genom ett betraktelsesätt genom historiska erfarenheter leder oss till en vidare förståelse skapas en helhet där vårt betraktelsesätt fördjupas och klarnar.

Det första jag vill inleda med är något som vi alla djupt inne anar och som på inget sätt är någonting nytt i debatten. Men likväl behövs det sägas och vi måste börja tänka mycket mer på detta om en utveckling mot ett spännande, demokratiskt samtal ska kunna ske. Någon som skrivit mycket i detta ämne är den amerikanske psykologen, författaren och filosofen Rollo May vilken på är min personliga favorit i diskussionen  i detta ämne.

Vi som lever i väst och är medelinkomsttagare använder materiell konsumtion i stor utsträckning som psykologerna skulle betrakta som en flyktmekanism eller till förträngning. Går vi omkring i ett mer eller mindre välbärgat kvarter finns alltid en bil eller två, hus och stor tomt. Alla kläder vi köper som sällan används och den maten som kastas i butikerna är tecken på att det samhälle som vi gemensamt byggt upp successivt har urholkats på tron på ett större gemensamt värde där saker och ting mer och mer saknar betydelse. I ett samhälle där saker och ting mer urvattnas och där meningen med våra handlingar förfaller vag eller otydligt hamnar konsumtion, den överdrivna materiella konsumtionen främst då vi skapar oss en världsbild som dels ska passa oss själva och världen som vi omges av. Västvärlden har under flera år har detta problem, men då konsumtionen lett till högre ekonomisk tillväxt har sambanden mellan vår överdrivna konsumtion mestadels setts om något positivt, utan att på goda grunder diskuteras och undersökts vidare. Kläder, skor mat vatten och bostäder gör livet lättare för många människor i runt om i världen. Vad gör vi när vi har dessa materiella värden i vårt land, och kan leva ett så bra liv som många människor i den fattiga delen av världen bara kan drömma om.

Jo, vi använder detta försprång till att fortsätta konsumera. Kök, bilar, båtar utlandsresor. Varför? Som jag ser det finns det en brist i ett samhälle vars gemensamma värden har urholkats och religionen roll mest har betydelse. Vår överkonsumtion är ett tecken på att vi egentligen vill fly bort från något? Kanske vårt samhälle eller från oss själva. Under en tid fungerar detta ganska skapligt. Det vi köper ger oss en tillfällig tillfredsställelse av vårt begär. Sedan då? Ja överkonsumtionen fungerar sällan bra för att skapa djupare medvetenhet i livet eller att lära oss förstå mer om oss själva vilket kan vara några av de punkter vi oftare vill undvika. Varför renoverar vi ett kök för flera hundra tusen för att sedan jobba övertid så pass mycket att vi sedan köper hem färdigmat?

Vårt materiella välstånd har lett oss till en återvändsgränd. Livet får inte en djupare mening. Våra sociala relationer ökar inte i kvalitet när hela tiden ska köpa nya saker och ge efter för varje litet begär vi får. Det är väldigt lätt att utifrån göra denna analys och sedan konstatera detta faktum men att förstå de verkliga anledningarna till vår konsumtion måste vi gå ytterligare lite längre i vår psykologiska analys.

 

Den psykologiska dimensionen av klimatfrågan

Jag har under mitt liv som jag återkommer till senare, haft flera skäl till att på djupet förstå och skaffa mig en bild av hur psyket fungerar på oss människor. Detta kommer jag att återkomma till längre fram men att försöka bilda en uppfattning om oss gör jag mestadels genom att betrakta mig själv och var mitt tänkande leder mig.  Särskilt idag finns flera viktiga anledningar till att stanna upp och reflektera. Denna bok utgör ett exempel på det. Skälet till att jag skriver och att du som läsare tar del av mina tankar i denna går inte att snabbt förklara i någon mening. Längre fram  kommer förståelsen till det jag skriver förhoppningsvis klarna där du kommer begripa en större helhet i vad jag vill förklara med denna text.

Min nyfikenhet har lett mig in på en rad intressanta fält där jag hoppas att du som läsare kommer följa med mig på en vandring tillsammans där vi utforskar viktiga delar av livet och avgörande händelser som på ett litet eller stort sätt kanske kommer kunna spela en viktig roll längre fram. Låt oss inleda en vandring och ett samtal där du och jag gemensamt träder in i tankar och förståelse för livet våra relationer, arbete och mening. Vi lever i en spännande tid med stora utmaningar i samhället, av ekonomisk och socialt slag. Klimathotet är ett av de hot som visar sig för mänskligheten och som nu alltmer diskuteras i det offentliga samtalet glädjande nog. Under en låg tid hördes inget besked från politikerna i denna fråga. Att fråga diskuteras och finns på agendan idag är mycket glädjande och något vi i Sverige faktisk kan vara riktigt stolta över. Jag kommer i denna bok redogöra för de viktigaste förändringar ett samhälle kan nå genom då vi anpassar oss till mot en omställning och jag kommer använda mig av filosofiska och psykologiska redskap för att ni ska kunna ta till er frågor mot en fond som sträcker sig lite längre och kommer vara lite bredare än i det kortare formatet som idag når oss digitalt.

Målet kommer att vara att skapa en bild av det samhälle vi befinner oss i, hur vi hamnat här. Skapa en bild av anledningarna till svårigheterna i vårt samhälle idag och de lösningar som jag tror behöver diskuteras alltmer. En av de saker jag vill diskutera är hur vi i vår tid ser på framtiden. Men för att skapa oss en bild av hur vi ser på framtiden behöver vi gå tillbaka i tiden och skapa en bild av händelser, personer och idéer som fick inflytande och hur dess inflytande sedan nått oss och hur vi uppfattar den värld vi lever och verkar i. Överhuvudtaget lever vi idag i en mycket intressant brytningstid som jag ser det , där gamla invanda förställningar om hur livet ska vara och vad livet innefattar omdefinieras där jag är söker på att vi inom några år kommer att se förändringar av betydande karaktär när man tittar tillbaka på den tid som vi nu lever i.

 

Continue reading

Ernst Wigforss, intelligentsian inom arbetarrörelsen

Ur ett jämlikhetsperspektiv och demokratiskt perspektiv är den viktigaste uppgiften just nu att få ordning på den svenska skolan. En annan viktig fråga blir att i försöka utjämna inkomstskillnader i landet och samtidigt se till att arbetslösa och sjukskrivna inte fastnar i system där det grundläggande människovärdet blir urholkat.

När arbetarrörelsen var yngre i mitten på 1900-talet vågade politiker tro på reformer nya som tryggade individerna och samtidigt gav dem frihet. Man hade en vilja för hur man ville att samhället skulle se ut. Den debatten saknas helt idag. Socialdemokratin hade med tänkare som Ernst Wigforss en frihetlig syn på individen och på vad människans uppgift i samhället skulle vara. På senare tid har denne Wigforss blivit uppmärksammad av basinkomströrelsen i Sverige med sina ord

“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Man tror knappt det är sant! Är dessa ord från en Socialdemokrat? Wigforss tillhörde den del av socialdemokratin som utveckade det idépolitiska arbetet och stod på sig i frågor om individens frihet. På den tiden fanns en tydlig intelligensia knyten till rörelsen som idag inte finns och bristerna syns i dagens syn på tillväxt och den förhärskande arbetslinjen.

Vi lever i ett samhälle som dramatiskt förändrats sedan 1950-talet. Då anställningstillfällen minskar, minskar också statens skatteintäkter. Lösningen finns i att effektivisera systemen, men hur ska det gå till? Jag tror att en del av lösningen skulle kunna vara att införa så kallad negativ inkomstskatt. Det skulle minska byråkratin och statens negativa förmyndarställning gentemot individen. Reformen kan ses som väldigt liberal och samtidigt socialistisk.

Arbetsbördan som dagens tjänstemän inom Arbetsförmedlingen och socialförvaltning nu upplever, vilket säkerligen saknar motstycke, skulle minska och dessa tjänstemän skulle istället kunna inrikta sig på de arbetsuppgifter som de faktiskt ska göra. Framförallt skulle individer som går arbetslösa nu på grund av att det inte finns arbeten skulle känna sig fria och deras människovärde skulle återupprättas. Systemet skulle få människor att tro på samhället istället för att känna misstro till samhället och de styrande politikerna.

Det finns en anledning till att antalet arbetstillfällen minskar och att visstidsanställningar och timanställningar ökar i samhället. Och det är att det helt enkelt inte behövs fler arbeten till att producera de varor och de tjänster som samhället behöver idag. Denna utveckling har vi bara sett början på hittills och den kommer att fortsätta drastiskt under de kommande åren. De tekniska framstegen har möjliggjort detta som i stor utsträckning gjort samhället till ett bättre samhälle. Baksidan av detta är att människor inte längre kan garanteras trygga anställningar. Detta för med sig flera problem, framförallt skapar osäkerheten inför framtiden ängsliga individer som inte kan eller vågar göra det som intresserar dem, det kan vara att vidareutbilda sig eller skaffa familj eller att starta ett eget företag exempelvis.

I Sverige har vi ett så välfungerande system för preliminärskatt att ett system med negativ inkomstskatt skulle vara särskilt fördelaktig här. Ett försök borde göras i ett avgränsat område för att se effekten av det. Företrädesvis glesbygden i Lappland som under flera decennier utnyttjat stora naturresurser som malm, skogar och vattenkraft utan att de bosatta i dessa områden någonsin sett att de fått tillbaka något från staten. Det enda utvecklingen som skett där är att människor lämnar orten och söker sig till storstäderna. Reformen skulle om den infördes nationellt ändå inte vara kostsam.

I tidningen ETC kunde man i decembernumret för ett år sedan  ta del av en uträkning om hur mycket en sådan reform skulle kosta och summan var där 140 miljarder, vilket visserligen är mycket pengar men väldigt lite pengar ändå med tanke på den positiva förändring i människors fysiska och psykiska hälsa som skulle kunna komma ske.

Vårt ekonomiska tänkande får oss att stanna i utvecklingen

Sigmund Freud jämförde gärna den vuxnes besatthet av ekonomi och pengar som en analfixering som individen hemfaller till. Detta kan vi nu skönja på allmän nivå inom den offentliga sektorn. Uppföljning, utvärderingar och effektiviseringsåtgärder är sätt som man idag driver en organisation på idag. Samhället får individer att fastna i den anala fasen.

Konsekvenserna av detta tänkande låter inte vänta på sig. Trötthet, sjukskrivning ovilja att utföra arbete och apati inför andra människor kan vara saker som dyker upp titt som tätt. Ofta presenteras det i samband med en ny rapport eller utvärdering som gjorts. I DN:s ledare 14/4 ställer man frågan vilket arbete som verkligen ska utföras. Mitt svar på detta blir kort och entydigt: De arbete individerna på frivillig basis vill utföra. Visserligen behöver samhället en stark offentlig sektor som garanterar arbete och trygghet. Men arbetstiden behöver förkortas ordentligt samt att det behöver ges fler semesterdagar. Detta skulle resultera i fler som vill  bidra till samhället och fler engagerade och drivna individer. Arbetslinjen som är beskriven idag medger att samma villkor som nu gäller ska garantera större sysselsättning. Sysselsättning med vadå frågar jag mig? Fler människor som ska utvärdera sitt eget arbete eller vad?

Under de senaste åren har arbeten effektiviseras och förenklats mycket tack vare ny teknik. Men ska vi ta nästa steg i utvecklingen mot ett modernt och hållbart samhälle måste vi fundera på om en garanterad inkomst eller negativ inkomstskatt skulle kunna införas. Kostnaden kommer inte bli så stor som många oroar sig för att den kan vara. Istället borde vi fundera på vilka de positiva vinsterna skulle vara om nuvarande system förenklades. Fler jobb skulle kanske försvinna, men samtidigt skulle nya jobb skapas. Priset vi skulle få betala är med förändrad konsumtion, och det är just som västvärldens samhällen skulle behöva göra. Mer fritid! bättre välfärd och mer engagerande individer.

Dessvärre ser dagens politiker endast ekonomiskt tillväxt som motorn i samhället. Det skulle vara bättre om man fokuserade på social tillväxt eller tillväxt av kunskap och visdom.

Hur vill vi att demokratin ska utvecklas?

För demokratin är det livsnödvändigt att människor är engagerade i civilsamhället på något sätt. Utan detta engagemang skulle många demokratiska värden gå förlorade. Samhället måste idag förstå den frivilliga sektorns betydelse i samhället och belöna de individer som lägger sin tid och fria vilja på detta engagemang. I Sverige borde vi införa ett nytt radikalt system som bidrar till att öka intresset för dessa människors oavlönade arbete.

I journalisten Per Grankvists bok, Engagemang – Batman Putnam och Jag redogörs för statistik där över 48% av befolkningen i Sverige gör ideella insatser och den tid svenskarna lägger ner på ideellt arbete har ökat upp till 16 timmar i veckan. Sverige är det land tillsammans med Nederländerna som kommer högst upp i mätningar på länder som har högt ideellt deltagande bland sina medborgare. Misslyckas samhället med att uppmuntra det frivilliga engagemang som finns i denna sektor riskerar stora demokratiska värden att gå förlorade.

En viktig del i svenska elevers skolgång handlar just om att utveckla det demokratiska tänkandet. Den verklighet flera av dessa ungdomar möter efter skolgången är dock ett samhälle som präglas av hög arbetslöshet. Istället för att politiker slösar resurser genom att skapa verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder borde de individer som redan har ett deltagande i samhället uppmuntras. Kritiker kan mena att denna åtgärd kan verka som en del i arbetslinjen men fördelarna ser jag dock som viktigare i denna diskussion.

Jag anser att vi i första hand måste stötta de frivilliga organisationer i samhället som kan få demokratin att växa och genom att införa en medborgarlön till de individer som väljer att engagera sig ideellt uppmuntras människor till ett aktivt samhällsansvar. Detta kan minska risken för uppgivenhet till en arbetsmarknad som förändrats kraftigt under de senaste åren och visar att vi vågar närma vi oss ett modernt samhälle som tar vara på människors grundläggande samhällsintresse och tar detta engagemang på allvar. Det kommer få positiva effekter på den demokratiska utvecklingen och på sikt bidra till en vidgad syn på arbete vilket är ytterst nödvändigt idag.

En fråga man kan ställa sig är när jag som mest bidrar som medborgare till samhället? När jag jobbar heltid med någon form av telefonförsäljning blir jag belönad med inkomst men denna lön infinner sig inte när jag jobbar med en pjäs som kan komma att spelas till gymnasieelever i hela Skåne. Detta arbete kan åstadkommas genom exempelvis en teaterförening i Lund som genom att tillhandahålla lokaler för repetitioner och speldagar möjliggör ett sådant arbete.

Vi kan inte tillåta en ytterligare retorik kring en alltmer urvattnad arbetslinje. Det är dags att vi börjar se det moderna samhälle vi lever i. Ungdomsarbetslösheten är bland de största hoten mot demokratin idag och den osäkerhet den för med sig riskerar att föra med sig minskat demokratiskt intresse, utanförskap och missnöje.

Samhället måste på ett konkret sätt lyfta upp grupper som jobbar ideellt genom medborgarlön. Vi måste se till att våra politiker kan uppmuntra till ett utökat samhällsansvar och backa upp dessa individer.

 

 

Regeringen bör lyssna på vad miljardären Carlos Slim säger om arbetstid

Den mexikanske multidollarmiljardären Carlos Slim Helu lär ha sagt att vi i framtiden tack vare automatiseringen i samhället kommer att arbeta i snitt tre dagar i veckan. Varför inte ta fasta på detta uttalande och införa en sådan reform i Sverige idag? Vi skulle garanterat spara miljardbelopp inom bland annat sjukvården.Vad det svenska samhället behöver idag är att arbetslinjen byts ut mot fritidslinjen. Övergången måste ske så snart som möjligt och samhället kommer kunna se vinsterna av denna övergång omedelbart. Stiftelsen för strategisk forskning har nyligen publicerat en rapport som visar att vartannat jobb kommer att automatiseras inom tjugo år. Forskare som Roland Paulsen har påvisat hur mycket arbetstiden under en dag som ägnas åt så kallat tomt arbete. Hur tänker våra politiker agera i dessa frågor?

När det gäller den psykiska hälsan så har man i det svenska samhället idag inte kommit längre än att personer som befinner sig i denna situation vänder sig till en läkare som sedan skriver ut något antidepressivt läkemedel, sedan hamnar patienten i en karusell som ofta slutar med mer mediciner och sämre chans att individen ska utvecklas självständigt utanför sjukvården. Varför ökar den psykiska ohälsan i samhället så mycket? Under en partiledarutfrågning inför valet så kom faktiskt frågan upp på bordet. Man hade då förslag på några åtgärder på tidiga stadium bland elever i skolan men man ställde inte den grundläggande frågan. Redan tidigt i skolan pressas unga till att välja rätt utbildning för att trygga inkomster i framtiden. Samhället har inget att vinna på att individer känner otrygghet inför framtiden. Människor som kan utveckla frihet och engagemang har ofta en stark känsla av trygghet i botten som gör att friheten blir naturlig att gripa efter.

Under veckan fick jag tillfälle att prata med en person som jobbade för landstinget i Skåne. Det framkom att kostnaderna för den psykiska ohälsan i landstinget idag är mycket stora. Skulle landstingen spara in någon procent på dessa kostnader så handlar det om miljardbelopp. I ETC helg 27/2 kunde läsarna dessutom ta del av ett forskningsprojekt i Blekinge där där långtidsarbetslösa och personer som drabbats av psykisk ohälsa istället för läkarvård fick pengar att använda. Jag tycker att artikeln ställer en fråga till landets styrande politiker. Kan vi tänka annorlunda kring förebyggande åtgärder för psykisk hälsa i samhället?

I Sverige är att vi har eftersträvat ökad jämlikhet på flera olika områden, ekonomiskt och socialt. Dessa saker håller nu med en väldigt snabb hastighet på att vittra sönder. Det är dags för större sociala och ekonomiska reformer. Jag tror det finns ett tydligt samband mellan den psykiska ohälsan och den ökade otryggheten i arbetslivet som dagens unga människor måste konfronteras med. Det bör stå i allas intresse att föra upp de långsiktiga problemen med den ökade ekonomiska otryggheten högst upp på dagordningen. Jag skulle vara tacksam om statsminister Stefan Löfvèn svarar på hur vi gemensamt ska arbeta med psykisk ohälsa i framtiden. Enbart nya företag och innovationer kommer inte kunna lösa de kommande problemen med ökad arbetslöshet och otrygghet.

Tre viktiga reformer som det bör tas ställning till är:

1.Kraftigt förkortad arbetstid, med bibehållen lön. De som jobbar idag kan i stort sett bara tänka på jobbet och den livsvärld som omger lönearbetet. Den arbetslöse saknar ofta ett sammanhang och en plats där man får känna ansvar och utvecklas.

2.En garanterad inkomst upp till en viss nivå för landets alla pensionärer. Redan nu finns ju en garantipension som skulle kunna utvecklas och gälla fler personer.

3.Ett förändrat skattesystem som sätter fokus på ohållbar konsumtion och livsstil, råvaruutvinning, omsättningsskatt för företag och effektiva åtgärder mot skatteflykt.

Dessa reformer skulle kunna bidra att den allmänna folkhälsan skulle öka och arbetslösheten minska. Då administrationen av bidrag skulle slås samman och underlättas skulle även detta kunna minska kostnader. Frågor som dessa kan inte vänta utan opinion och konkreta förslag kring dessa frågor måste skapas snart.

Debattartikel 2014-02-11 Arbetslinjen hindrar samhällsengagemang

Människors strävan och mål handlar inte om att uppnå ohållbar tillväxt som många av våra politiker tycks tro. Därför är det viktigt att arbetslinjen kritiseras och att partierna i Sveriges riksdag ifrågasätter den på allvar.

Vänster- och högerpolitiker är oeniga om flera frågor men arbetslinjen är man rörande överens om. Detta synsätt är problematiskt på flera sätt och hindrar att samhället trappar ner på det ohållbart höga tempot. Vi borde istället sträva mot en utveckling av villkorslös basinkomst.

Att knyta arbetslinjen till att vi genom arbetet socialiseras in i samhället och känner oss värdefulla, inte minst för att trygga välfärden genom våra skattepengar, är ett resonemang som är lätt hålla med om, som samhället ser ut i dag verkar mer arbete vara det mest konkreta att sträva efter om vi ska behålla samhället som det är. Men kan politiker skapa fler jobb när effektiviseringar är det som tydligast styr arbetsmarknaden i dag? Är det fler arbeten vi vill att de ska skapa?

Jag ber läsarna stanna upp och tänka till ett ögonblick. Som samhället är organiserat i dag är det inte ett hållbart arbetsliv. Många av oss kanske bär på denna vetskap alltför väl. För mycket arbete och på tok för lång arbetstid för dem som jobbar, fler sjukskrivningar och ökad arbetslöshet till följd av stress eller effekter av en global, rörlig arbetsmarknad. Det är denna förändring i det moderna arbetslivet som politiker inte vet hur de ska förhålla sig till och därför bygger de ängsligt upp en retorik kring gammalt arbetarideal istället för att främja en utveckling mot verkligt deltagande och engagemang i samhället.

Det är den underliggande människosynen i detta system som måste förändras. Det är dags att vi börjar värdera människor för vad de är; inte reducera dem till maskiner vars enda mål är att anpassas till yrkeslivet. Osäker ekonomi och ökad fattigdom skapar otrygga människor, tecken på det i dag ser vi i till exempel ökad högerextremism och lägre valdeltagande. Kanske kunde vi, om en villkorslös basinkomst skulle införas, börja se människor för vad de egentligen är: det vill säga medborgare och engagerade individer i samhället istället för konsumenter och kunder i en tjänstesektor som är för stor för sitt eget bästa.

Vår konsumtionskultur är inte hållbar för våra kommande generationer. Är det detta samhälle med utbrändhet och otrygga villkor på arbetsmarknaden som vi ska sträva efter för att hålla uppe tillväxten för varje år? Vad kommer generationerna efter oss att minnas oss för? Förmodligen inget annat än att vi var fast i ett skenande konsumtionsmönster och att vi inte vågade tänka ut en ny väg för hur vi skulle fördela resurserna i samhället.

Arbetstillfällena kommer inte att bli fler de kommande åren, utan färre. Det är detta vi nu måste förstå och ställa om riktningen för. Arbetslinjen har fyllt sin funktion tidigare genom åren men den behöver för den skull inte vara gällande i dagens samhälle. Just nu växer den frivilliga sektorn och det engagemang som följer i dess kölvatten. Detta behöver uppmuntras rejält. Likaså initiativ till utbildning, småföretagande, kulturell och humanitär verksamhet.

En basinkomst tillhör vår moderna tid och införs nu på prov på flera ställen runt om i världen. Säkerligen kommer man i dessa områden att uppnå en annan form av tillväxt, en tillväxt som inte bara kan mätas strikt ekonomiskt. Det är upp till oss att se till att nuvarande system kan förändras och att basinkomst kan införas i någon form. Världen har inte råd med mer fattigdom och mer vettlös strävan efter konsumtion.

Folkbildning och kultur

Vi behöver lyfta frågan om medborgarlön. Jag vill kritisera arbetslinjen som enda lösning när dagens politiker ska tänka ut åtgärder på moderna samhällsproblem som växande ungdomsarbetslöshet och ökade antal sjukskrivningar. I min mening är det allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv när samtliga riksdagspartier företräder en arbetslinje i någon form. Därför är det viktigt att uppmärksamma att andra alternativ eller synsätt för hur samhället ska byggas upp inte når fram i debatten.

Det är min uppgift som medborgare att verka för ett bättre samhälle. Det går inte blunda för att jobben idag blir färre, sjukskrivningarna ökar samt att osäkra anställningsformer och timvikariat blir allt vanligare. En viktig sak att nämna i detta sammanhang är att människovärdet hotas. Man kan vara upptagen med flera sorters engagemang, exempelvis inom kultur eller inom det ideella föreningslivet men som inte ger något arvode eller inte ger någon inkomst att leva på. Man känner sig värdelös när det arbete man bidrar med inte räknas.

Flera arbeten som görs idag behövs inte, och de arbeten som behövs skulle vi kunna dela på. Vi skulle kunna ha ett samhälle med mer fritid till och där människor inte behöver sjukskriva sig för stress. Antingen för att man jobbar för mycket eller inte har något arbete alls att gå till. Därför behöver vi ett långtgående samtal om att ställa om samhället från en grundsyn med ekonomisk tillväxt utan bortre gräns som mål, till ett utvecklingssamhälle där bildning, idéer och kultur får ta plats och spela en viktig roll i samhället.

 

 

 

 

En ny syn behövs på arbete

Vilken syn har vi på vad arbete är för något idag? Det är en av punkterna på en kommande paneldebatt som jag kommer att hålla på Garagets bibliotek i Sofielund i Malmö den 11:e november.

Med mig själv som exempel börjar man märka hur engagemang gestaltar sig. Exempelvis, vid lunchtid varje dag den senaste tiden har jag gått långa promenader med en vän som är pappaledig. Vi har filosoferat och diskuterat politik och samtalsämnena där tar aldrig slut. Ger inte denna frånvaron av arbete upphov till ett egenvärde som inte kan mätas i pengar?

Thommy bor inte här lägre är en pjäs för gymnasieskolorna som jag arbetar med för Distriktsteatern och vi jobbar även med nyskrivet textmaterial i teatergruppen Ariadne. En stor jubileumsföreställning ska dessutom snart sättas upp på Lilla teatern i Lund där jag är en av många ideellt engagerade som framträder i en större kavalkad av pjäser som sätts upp. En ny humoristisk kortfilm, -En första dejt är också inspelad och ska klippas av Korpkatten film.

1403251_10151705499476850_1082064734_o

Med mitt deltagande och mitt engagemang bidrar jag och de andra jag känner alltså på en hög nivå till kulturutbudet i samhället. Och det är just detta engagemang och denna frivilliga drivkraft som politiker drar nytta av när de profilerar sin verksamhet och när de ska marknadsföra regionen utåt. Borde inte detta sätt att bidra till samhället värderas på något sätt för de individer som bidrar med sitt engagemang? I dagens samhälle värderas det alltså högre om jag sitter som försäljare på telefon som säljer saker som är ohållbara dels att producera och i stor utsträckning helt meningslösa för konsumenten att köpa. Det är viktigt att vi nu börjar tänka om kring detta, och jag tror att vi måste komma att tänka på ett nytt sätt kring detta.

Igår var jag på ett mycket intressant föredrag om krisen i Grekland, där pratades det just om att de frivilla initiativen ökat och att när cheferna stuckit från företagen har de anställda själva tagit över verksamheten, fantastiskt! En faktor som jag tror haft betydelse för att vi i Sverige stagnerat i vår syn på arbete och vad det är för något kan förklaras med att vi under en lång tid helt enkelt haft det för bra. Både facken och de politiska partierna har hart svårt att rekrytera nya medlemmar på senare tid. Och när man inte har något att kämpa för eller inte kan specificera målet för vad man kämpar för sker detta som en konsekvens tror jag! Vi måste börja tänka om kring vad arbete är för något, och fråga oss vilket arbete som egentligen som bidrar till ett deltagande och demokratiskt samhälle.

Vi ses den 11:e november på paneldebatten.

Missa den inte!