Monthly Archives: October 2013

En ny syn behövs på arbete

Vilken syn har vi på vad arbete är för något idag? Det är en av punkterna på en kommande paneldebatt som jag kommer att hålla på Garagets bibliotek i Sofielund i Malmö den 11:e november.

Med mig själv som exempel börjar man märka hur engagemang gestaltar sig. Exempelvis, vid lunchtid varje dag den senaste tiden har jag gått långa promenader med en vän som är pappaledig. Vi har filosoferat och diskuterat politik och samtalsämnena där tar aldrig slut. Ger inte denna frånvaron av arbete upphov till ett egenvärde som inte kan mätas i pengar?

Thommy bor inte här lägre är en pjäs för gymnasieskolorna som jag arbetar med för Distriktsteatern och vi jobbar även med nyskrivet textmaterial i teatergruppen Ariadne. En stor jubileumsföreställning ska dessutom snart sättas upp på Lilla teatern i Lund där jag är en av många ideellt engagerade som framträder i en större kavalkad av pjäser som sätts upp. En ny humoristisk kortfilm, -En första dejt är också inspelad och ska klippas av Korpkatten film.

1403251_10151705499476850_1082064734_o

Med mitt deltagande och mitt engagemang bidrar jag och de andra jag känner alltså på en hög nivå till kulturutbudet i samhället. Och det är just detta engagemang och denna frivilliga drivkraft som politiker drar nytta av när de profilerar sin verksamhet och när de ska marknadsföra regionen utåt. Borde inte detta sätt att bidra till samhället värderas på något sätt för de individer som bidrar med sitt engagemang? I dagens samhälle värderas det alltså högre om jag sitter som försäljare på telefon som säljer saker som är ohållbara dels att producera och i stor utsträckning helt meningslösa för konsumenten att köpa. Det är viktigt att vi nu börjar tänka om kring detta, och jag tror att vi måste komma att tänka på ett nytt sätt kring detta.

Igår var jag på ett mycket intressant föredrag om krisen i Grekland, där pratades det just om att de frivilla initiativen ökat och att när cheferna stuckit från företagen har de anställda själva tagit över verksamheten, fantastiskt! En faktor som jag tror haft betydelse för att vi i Sverige stagnerat i vår syn på arbete och vad det är för något kan förklaras med att vi under en lång tid helt enkelt haft det för bra. Både facken och de politiska partierna har hart svårt att rekrytera nya medlemmar på senare tid. Och när man inte har något att kämpa för eller inte kan specificera målet för vad man kämpar för sker detta som en konsekvens tror jag! Vi måste börja tänka om kring vad arbete är för något, och fråga oss vilket arbete som egentligen som bidrar till ett deltagande och demokratiskt samhälle.

Vi ses den 11:e november på paneldebatten.

Missa den inte!

Mer kultur, en lösning på individualismens kris

Den danske filosofen Sören Kierkegaard ställde sig kritisk till den individuella likriktning som kom i kölvattnet av den framväxande industrialismen på 1800-talet. Ekonomiskt sätt hade han inga bekymmer men han valde bort det borgeliga livet för att ägna sig åt bokskrivande och att filosofera. Är det ett bekymmer att vi likriktar oss och skaffar oss ett tryggt liv bland vänner och familj?

Inte vid första tanken, men jag manar till eftertanke! Välståndet och vårt djupt mänskliga drag att spegla oss själva i andra människor ger oss ständigt nya begär att stilla. I det tillståndet kan man säga att tanken inte agerar fritt utan man kan rentav hävda att människan i det tillståndet blir osjälvständig och inte lär känna sig själv som unik varelse. Men att vara ensam är väl inte bättre?   I helgen hade jag ett samtal med en vän som menade att det enskilda livet i städerna ökar människors osäkerhet och att vi hela tiden ängsligt ser oss omkring i sökandet efter en flock som vi aldrig riktigt får fatt i och som vi aldrig lyckas omsluta. Ensam kommer vi heller ingenstans.

Vad leder denna diskussion till, inget blir riktigt bra här?

En sak jag tror skulle kunna vara till hjälp här är att föreställa sig ett samhälle utan konsumtion och ekonomisk tillväxt som mål i sig. Där samhället kan garantera att fler individer får ekonomisk säkerhet och därigenom få enskilda individer att bli fri till att agera mer självständigt samt ge mer tid till att förverkliga de intressen som individen själv vill uppnå. Detta skulle kunna vara kultur ur en väldigt vid synvinkel. Att ställa om samhället från ett individuellt materiellt självförverkligande till en gemensam strävan mot välfärd, fast inte det materiella välståndet som tidigare generationer redan skapat åt oss utan minskad arbetstid till förmån till fler anställningstillfällen, och mer fri tid att ställa om till en mer hållbar konsumtion och levnadssätt.

Faktum är att denna omställning av samhället tror jag kan bli den frågan som avgör det västerländska samhällets framtid. Kan vi gripa oss an utmaningen så tror åtminstone jag att vi på sikt kan lösa delar av våra sociala problem, samt även lösa det “främmandeskap” inför sig själv som människan enligt många psykologer som Rollo May menar att västerlänningen skapat till sig själv. Föreställ er en kamp för ett mer mänskligt samhälle, där den globala kampen handlar om jordens långsiktiga överlevnad men där vår individualitet får uttrycka sig fritt, mer kultur helt enkelt! Samtidigt som målet för denna strävan står bortom individualismen.

Ångest och utveckling

Många av dagens politiker sysslar därför med något som man ur psykoanalytisk synvinkel skulle kunna kalla för bortträngning. Man vill inte erkänna brister i det system som skapats utan återskapar ideligen tron på att förnuftet styr vad man strävar efter.

Med anledning av Skåneveckan för psykisk hälsa vill jag gärna säga några ord om det vi brukar kalla för människosyn. Ofta när man talar om ideologier så kommer man fram till begreppet människosyn. Varför? Jo därför att när man skapar sig tankar över hur ett samhälle är eller bör vara så hamnar man tillslut i den grundläggande frågan. Vad är en människa? Hur skapar en människa bäst sina möjligheter i världen?

Med olika utgångspunkter vill man besvara denna fråga och sedan omforma den i en politisk agenda. Visionen är ett bättre samhälle där människors möjligheter tas tillvara. Ett problem idag är dock att människosynen bland de olika politiska partierna börjar reduceras till någon slags rationellt fungerande normativt väsen där flera egenskaper av människans olika sidor konsekvent utesluts.

Det irrationella beskrivs ofta som känslor och emotioner som kan vara negativa, och framförallt brukar ångesten uteslutas ur dessa ideologiska system. Ur en filosofisk utgångspunkt har just ångesten en mycket viktig betydelse. Både Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger och Sartre menar att ångesten i sin bästa form driver människans tänkande och handlande framåt och får individen att skapa mening i sitt liv och får oss att ifrågasätta oemotsagda normer och riktlinjer i ett samhälle.

I bästa fall kan alltså faktiskt dessa känslor av ångest omvandlas till något positivt, där vi får utlopp för något som  vi tycker är fel i samhället och får oss att vilja driva samhället och våra personliga val vidare i den riktning som vi hellre vill att saker ska ta.

Därför blir det på flera sätt problematiskt när grupper både inom psykiatrin och andra individer som lider av ångest stigmatiseras, när de är just dessa individer som på bästa sätt besvarar frågan vad som är fel i vårt samhälle och i vårt grundläggande betraktelsesätt om människan. Tystar vi ner dessa problem och hela tiden förutsätter ett vi och- dom tänkande kring detta kommer inte samhället utvecklas till det som vi egentligen strävar efter.

Ångest som lidande och som väg till filosofisk insikt